Att se framåt

Hallå! Uffe här. Lång tajm no siin, som tysken sa. Jorå, nog var det ett tag sen jag skrev nåt men nu är det dags. Det har väl inte hänt så jättemycket i garaget sen sist men lite svarvning av blindlager plus lite annat smått o gott har väl hänt men däremot har det väl hänt mer med Arvids "Epa-bygge"- 745:a. Taket har kortats, dörrar svetsats igen och flakets översida har täckts med plåt på ett sätt som tar epabyggandet till the "next level". Jodå det ska inte se ut som alla andra utan ska sticka ut lite lagom enligt byggaren själv som är fast besluten att bli en duktig custom-byggare en vacker dag. Förutsättningarna finns för en mer målinriktad kustomfreak får man nog leta efter. Riktigt kul, tycker jag.
Till nåt mindre kul måste jag nämna ett par tragiska händelser. För en tid sedan gick min kära svärfar bort. Efter en tids sjukdom till viss del beroende på en tidigare operation och till sist en infarkt så tog hans tid på jorden slut. Djupt sörjd och saknad av oss alla och då särskilt av Yvonne som var hans lilla tös i alla år. Även Arvid känner nåt speciellt då Morfars yrke var smed vilket han tycker är häftigt. Han har förresten fått ärva en massa verktyg efter Morfar och dom är han så rädd om så ojojoj. Jag tror att detta har blivit lite av en sporre för Arvid att göra ifrån sig så bra som möjligt i garaget. Ett sätt att se framåt med andra ord. Även jag känner av detta måste jag erkänna. Jag som kom in i ett senare skede i denna familj då jag träffade Yvonne 2002 då Svärfar hade slutat sitt yrkesveksamma liv och levde som pensionär med sin fru och fördrev tiden med bi-odling och trädgårdspyssel. Stunderna hos dom i torpet där dom bodde med fika och prat om hans tidgare yrke mm är oförglömliga. Han var förresten den sista smeden i Sverige som hade svets-licens för koppar. Jo, ni läste rätt. Inte lödning utan svetsning av koppar. Coolt! Visste inte ens att det gick. Han berättade även annat bl.a  om saker han smitt t.ex lyktor till kyrkor, delar till landsvägsbroar samt grundförstärkningar till Stockholms tunnelbana mm. Ja, listan kan nog göras hur lång som helst för han berättade mycket och jag trivdes för att höra någon berätta som han gjorde om sånt som han kunde och var intresserad av är något av det bästa jag vet. Känner att jag saknar dom stunderna ibland. 
En annan tragisk händelse tidigare i höstas var att vår egen Hotrod-guru, föregångare, inspirationsgestalt och vän Staffan Runhag gick bort vid en allt för tidig ålder. Jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst om honom, tror jag. Han var ju nästan "magisk" i våra ögon när vi var tonåringar denne långhårige gestallt som såg allt annat ut än en hot-rodder. Men det var han. Oj vilka bilar han hade. Var ju nästa värre än dom man såg i HotRodMagazine och Popular Hotrodding. Med andra ord , hans -36:a var utan tvekan det häftigaste som fanns i vårt land. Att det var så visste man för han vann allt på alla utställningar han var på. Även hans yrke som teckningslärare och konstnär inspirerade många till både tecknande och bilbyggande. Hur som helst så känner jag och många med mig en ära i att ha fått träffa och lärt känna denna ikon som varit en inspirationskälla för hela vårt lands Hotrod-kultur.
Ps. Jag glömmer aldrig hur stolt jag var när Staffan första gången böjde sig över ena bakskärmen på min -70 Chevelle och textade "LillyTown" på bakrutan med silverpenna vilket han bara gjorde på bilar som han tyckte såg "rätt" ut. Då visste man att man lyckats för om nån visste hur det skulle se ut så var det han. Ds. Hoppas han har det bra i "HotRodHeaven".
Det kanske låter konstigt men allt det här tillsammans får mig faktiskt att börja se frammåt och med lite vårsol och värme så ska vi nog skapa underverk i verkstan för vi har ju trots allt ett kulturarv att förvalta. Simma lugnt!   Uffe